Våga vara först

Jag lämnade Göteborg för ett par månader sedan och flyttade ut till havet. Det var en flytt jag hade väntat många år på att orka och våga göra – jag behövde lugn och ro och att få vända blad.

Under mina första veckor i min nya lägenhet flög en fiskmås hela tiden och satte sig på gräset framför min uteplats. Den var där nästan varje dag. Ibland traskade den runt och ibland stod den bara där och tittade på mig. Det fanns säkert en förklaring till varför den var hos mig så ofta, men måsens närvaro blev till slut en del av min dagliga rutin. Jag vaknade, lagade frukost och satte mig där ute och nickade till min nya vän. Han (det blev en han) fick ett namn såklart. Moses. Mås, Mose – ja, ni fattar. Det var lite roligt tyckte jag. Godmorgon Moses, sa jag och åt min frukost i tystnad och i hans sällskap. 

Min granne hade också lagt märke till att Moses alltid satt på min gräsplätt och hade en bok hemma om djur och deras spirituella betydelse. Lite halvflummigt tyckte jag som den realist jag är, men det var skoj att kolla upp. Fiskmås, stod det. Och sen, Det är viktigt att våga vara först. Mod får du genom att lära känna dig själv och din kraft. Min gåva till dig är framåtanda. 

Det var ändå rätt fint, sa jag. Att våga lämna Göteborg hade varit stort. 

Moses var med mig största delen av sommaren. Jag var trött och överväldigad för det mesta; jag var ensam i en ny stad och även om det var mysigt att bygga bo i min nya lägenhet gick det trögt att hitta sammanhang. För att våga vara först måste man orka våga vara först och det var många dagar jag inte orkade. Min stamning tog mycket plats och jag kände mig skör i det mesta. Ibland försökte jag att gå till kyrkan; jag testade discgolf, yogade och gick på skapandeträff på biblioteket där det bara var jag och bibliotekarien som kom. För varje försök fick jag vila flera dagar efteråt för det tog så mycket energi och jag var ändå lika ensam som jag var innan.

Jag tänkte mycket på mod och på att våga vara först och den extra innebörden som det också kommer med när man är en person som stammar. Att stamma innebär ofta att behöva vara först, vare sig man vill eller ej. Det kommer jag i alla fall sällan undan när jag möter någon ny; stamningen tvingar mig att vara först i att vara sårbar, först i att visa mig mänsklig. Vill jag gömma mig får jag vara tyst och det är jag ibland när jag behöver, men för det mesta varken vill jag eller kan jag det. 

Jag har fått lite mer energi sedan min första tid med Moses och nu har jag inte sett honom på länge, men jag tänker fortfarande på hans mantra ibland. Häromdagen gick jag på quiz! Jag vågade vara först med att fråga om jag fick komma ensam och vara med i någon annans lag. Vågade vara först med att presentera mig och först med att stamma. Det går aldrig att veta hur det ska gå när man är först med någonting, men styrkan för mig ligger inte särskilt mycket i hur det faktiskt går utan bara i att jag vågar försöka. Kul är det såklart när det leder någonstans – jag hade till och med roligt på quizet och jag har nu ett lag att komma tillbaka till.

Har ni någon liknande Moses-historia eller något mantra ni använder er av när ni vill våga någonting?