Stamning beror inte på nervositet. Man kan stamma även när man känner sig lugn och trygg. Personer som stammar är heller inte mer blyga eller osäkra än andra. Nervositet, stress eller press kan däremot påverka hur stamningen känns eller låter i en viss situation och ibland kan man även känna sig nervös inför att stamma.

Att säga åt någon att ta det lugnt eller prata långsammare gör det inte automatiskt lättare med talet. Att ge råd och tips som inte är efterfrågade kan istället skapa en känsla av att man behöver prata på ett visst sätt för att göra rätt. Vill personen ha hjälp kan den be om det.

Stamning har en genetisk komponent, men föräldrars sätt att vara eller prata med sitt barn orsakar inte stamning. Däremot kan omgivningen påverka hur barnet upplever sin kommunikation. Stamning är heller inte något som kan smittas och man skapar inte ett problem av stamningen genom att prata om den. De allra flesta mår bra av att få prata om sin stamning på ett neutralt och icke-dömande sätt, barn som vuxen.

Det är individuellt hur en person stammar. Det finns många typer av stamning och det kan visa sig på olika sätt i olika situationer. Ibland kan stamning höras utåt och ibland inte uppfattas alls av omgivningen. Det kan bero på att man i grunden stammar mindre, att man försöker dölja sin stamning eller att man helt enkelt inte stammar just i det ögonblicket.

Stamning beror inte på trauma som till exempel att ha blivit skrämd som barn. Man föds med en predisposition för att börja stamma och stamning dyker oftast upp i åldern 2-5 år, även om tidpunkt kan variera och påverkas av olika faktorer.

Stamning är inte något man bara kan bestämma sig för att sluta med. För vissa kan stamningen minska eller förändras över tid, medan andra fortsätter att stamma. Även om man provar olika tekniker eller hjälpmedel är det inte heller säkert att stamningen försvinner och det kan ta mycket energi att hela tiden försöka ändra det sätt som man pratar på.

Det går att leva ett liv med stamning och må bra i det.